Dalarös monument över de i farsot bortryckta – koordinater: : 59°8'13.9"N 18°24'40.3"E
När människor går bort drabbas man av sorg. Så är det bara. Det är människans lott. Eller som den världsberömde amerikanske poeten Jim morrison från the Doors skrev: ” No one here gets out alive”. Sorgen på det personliga planet går inte att mäta när man förlorar en älskad och kär familjemedlem.
Men det finns en sak som går att mäta rent matematiskt: Vad som händer i ett litet samhälle som t.ex. Dalarö när en stor del av befolkningen försvinner. De lämnar ett gapande hål efter sig och det kanske inte går att fylla. Plötsligt saknas människor som hade specialiserade uppgifter, vänner, äldre med erfarenhet som samhället behöver m.fl.
Om man inte ser upp så kan hela områden avfolkas när det inte finns tillräckligt med befolkningsunderlag för att driva jordbruk, affärer etc.
I skärgårdssamhällena precis som i övriga Sverige har det naturligtvis funnits farliga smittsamma sjukdomar förut – så är det. Vi har ju drabbats av en nu när det krävs sunt förnuft, samhällets insatser och hjälpsamhet för att vi ska klara ut den otäcka situationen.
1710 var pestens år. Även i Stockholms skärgård. I Dalarö låg 1710 skeppet Stäkesund (från Pernau i Livland) för ankar och i karantän. Skepparen och besättningen tyckte att det var för drygt att vänta på att karantänen skulle ta slut så man mutade en tulltjänsteman – för att kunna flytta skeppet upp i Baggensstäket. Följden blev fruktansvärd för hela Stockholm. Troligen var det kaptens besök på Erstavikskrogen som startade spridningen av pesten till övriga Stockholm. I Dalarö förlorade man 136 personer. Någon gång mot slutet av 1600-talet fanns det 160 personer i Dalarö. Men hur många som bodde i Dalarö 1710 när pesten drabbade är inte helt säkert.
1719 så drabbades dessutom skärgården av angrepp från ryssarna. Så det decimerade också befolkningen.
1834 kom koleran till Dalarö. 17 personer avled i koleran men då räknas kanske inte de som gick bort på Dalarö Skans. Det finns en kolerakyrkogård också på Aspö då man nog inte hade plats för alla på Dalarös kyrkogård. Även på Kycklingarna utanför Dalarö Skans finns gravplatser. Det finns ett fint litet minnesmonument över ”De i farsot bortryckta” som minne av de som gick bort i koleraepidemin i Dalarö – inte så långt från Kanalbron. Man har skrivit fel årtal dock: 1830 istället för 1834.
1855 återkom koleran till Dalarö. Denna gång förlorade man 18 personer under augusti-september. Trots detta så är Dalarö ett välmående litet samhälle. Kanske mycket pga invandring från andra samhällen under senare tidsperioder.