En sommardag 1873 vaknade Strindberg upp jättedeppig. Han hade det dåligt ekonomiskt och en pjäs hade blivit refuserad (Se Mäster Olof ->).
För tillfället sommarbodde han på Kymendö - en plats som han älskade mycket- men inte ens det hjälpte hans humör.
För att lätta upp sin dysterhet stack han till Dalarö. Han seglade själv en skötbåt. Se bild av tavlan 'Seglare' som Strindberg målade 1873.
Väl i Dalarö gick han på krogen med en kompis. (Här en länk till intressant beskrivning av Dalarö Hotell/Gästgiveri på Strindbergs tid i PDF-format). Till höger bild på Dalarö Vandrarhem.
Stunden på krogen kurerade inte alls Strindbergs deppighet - tvärtom. Han seglade hem till Kymendö på lika dystert humör. På vägen hem blev han tyngre och tyngre till sinnes. Det var nära att han övervägde att ta sitt liv.
Han slutade sköta rep och segeltampar och övervägde ett tag att ge upp. Att ta motgångar när man är ung kan ibland vara svårt. Men livskraften tog överhanden så han kämpade emot när båten började välta.
Precis när han kom förbi Ornö Huvud och fick se ljuset från stugorna så började Strindberg bli gladare. Nedan bild på viken vid Ornö huvud.
Den här upplevelsen vid Ornö Huvud måste ha påverkat Strindberg starkt och finns omnämnd i Tjänstekvinnans son. I Tjänstekvinnans son nämns också Järnkorset som rests på Ornö Huvud till minne av flera personer som förolyckats till sjöss. Strindberg antyder att Järnkorset motiverar bokens huvudperson till överlevnad. Kanske var det så också för Strindberg själv?
Rekommenderad läsning av Strindberg är bl.a. Skärkarsliv och Hemsöborna.
Om man vill få en snabb överblick över Strindbergs liv är den här enkla biografin mycket bra.
Om Dalarös betydelse för Strindberg och andra sommargäster
Dalarö var inte främmande för Strindberg - han bodde där ibland under somrarna, han hade vänner som sommarbodde på Dalarö och Dalarö var också den viktiga kontaktpunkten från Stockholm och ut till skärgården. Nedan bild på Dalarös Tullhus.
.jpg){kind=link}